Jag borde sova nu. Eller kanske läsa på någon av ALLA läxor som är denna veckan. Men jag är lat. Och jag skjuter som vanligt upp det till morgondagen ... förstår mig riktigt inte på hur jag själv tänker, hmm, hallå!? *knack knack*

Det är dags att vakna upp och inse att det inte funkar så här längre. 'Måste ta mig i kragen, shit jag blir galen'.

Snart blir det väl pricktest också, se om jag är allergisk/intolerant mot lite stuff. Skulle vara skönt att vara det, veta vad som är felet lix ^

Helgen har vandrat förbi, jobbat båda dagarna, haft minipartaj hos LH i fredags och earth-hour mys på lördagkvällen (ingen missade väl det eller!!?)

Imorrn kan jag ju diskutera lite kärlek om det nu skulle vara intressant, he he he.

XOXO

Jag är hemma. Det är SJUKT skönt! Att bli uppmött av de två bästa töserna i världen på tågstationen. Planer att man ska ses så fort deras skoldag är slut följande dag och ha så kul som bara vi kan ha det. Det är underbart. Det är detta jag saknar så mycket när jag inte är här.

Denna vecka har jag varit mycket duktig. Nittade ett franskaprov såå hårt. Fryste mitt gymkort tills september. Städade hela lägenheten på fyrtio minuter (btw, blev tiptopsuperbra! :D)

Och bäst av allt, idag är jag en lycklig människa!

Jag saknar min Louise. Framför mig ligger fortfarande hennes julkapp/födelsedagspresent. BIG FAIL, right? Och jag ska ringa henne i morgon - det är bestämt här och nu, och gör jag inte det, då blir det straff. Hmm, utan godis hela helgen kanske? ^^

Nu ska jag nana, and get my beauty sleep.

PUUUUUUUSSSSSSSSSS

Wow, jag sitter vid datorn. Tallriken står fortfarande kvar på bordet efter middagen vid halv sex och diskmaskinen är för full för att fylla med all ny skit.

Sittandes vid ett bord med nrj på i bakgrunden, ett tjockt mörker utanför.

Det här är första dagen på länge jag inte behöver plugga något. Och vad gör jag, sitter som en feckin' apatisk apa och glarnar. Jag hatar det här. Att vara olycklig och att man inte kan styra när man är det.

Ensam psykiskt, tappa greppet om de man älskar. På denna jävla ö.

fan fan fan fan fan...

Jag vill gråta och tycka synd om mig själv. Känner mig misslyckad, och har idag verkligen insett på riktigt att jag inte har mamma och pappa här. Kommer aldrig bo hemma igen på riktigt. Förlorar mina sista år som barn.

Dessa jalla tankarna får en att tänka på saker en människa inte ens ska fundera över. Och jag är ständigt irriterad på dem som gör det. Men idag har jag fått en slags uppenbarelse. -Jag förstår er. Jag förstår hur ni, lika mycket eller antagligen mer än jag, vill lämna den här skiten. Det som aldrig tar slut - Inte finns lösningar på. Jag förstår er.